+3548539763 info@deniseweber.se

“Problemet är inte problemet, problemet är din attityd till problemet”

Problem, eller projekt som en god vän till mig kallar det, är ett ganska laddat ord. När du hör ordet ‘problem’, vilken känsla väcker det? När du tänker på “Houston we have a problem” vad eller vilka känslor associerar du det med? Om vi istället säger ‘projekt’, vilka känslor väcker det? Om det berömda uttrycket istället skulle vart “Houston we have a project” (okej kasst exempel kanske för det var en såpass allvarlig situation, men låt oss ändå leka med tanken) hur känner du nu? Det handlar om samma sak i båda fallen, det enda vi ändrar är ett ord. Men med bara ett ord har vi också ändrat vår attityd.
Mitt favoritcitat sedan länge är “Problemet är inte problemet, problemet är din attityd till problemet”. För att om vi tänker tillbaka på situationer som vi just då, just för stunden, ansåg vara ett stort problem men som idag när vi tänker tillbaka på det, egentligen inte var så farligt… så inser vi nog hur problem handlar mest om just attityd.

Inom mitt yrke som instruktör träffar jag många olika ekipage, men en sak har de flesta gemensamt, nämligen att 99% av alla ekipage har någon form av något problem.
Till exempel “vi har problem med takten i tölten, han är så passtaktig” mitt svar tillbaka blir då “Jaha, så ni har alltså potential att utvecklas i tölten, så fantastiskt!”. När jag sagt detta blir oftast reaktionen ett leende och ett skratt av lättnad, för visst låter det ändå rätt så trevligt att man har “potential för utveckling”?

Att ha rätt attityd är så viktigt, inte minst för våra hästars bästa. Vet ni varför? För att vår attityd i träningen och gentemot våra hästar kommer avgöra HUR vi tränar våra hästar. Låt mig förklara genom att ta ett exempel. Låt mig beskriva en häst, låt oss säga att den heter Fjalar.
Fjalar är lat, vi pratar sengångar-lat som att benen är gjorda av bly-lat, han vill inte gå fram. Tölten är passtaktig, traven är knappt trav och det spelar ingen roll vad ryttaren gör, han bryr sig bara inte.. Vet ni känslan? Kan ni nästan känna frustrationen? Om svaret är ja, så är nästa fråga: skulle ni sätta er på Fjalar med en positiv inställning? Skulle ni sitta upp och förvänta er en superkänslig häst som alltid gör sitt bästa? Antagligen inte, eftersom vår attityd gentemot Fjalar redan är rätt så negativ. Faran med denna attityd är att vi inte kommer erbjuda Fjalar minsta hjälperna, att vara en superkänslig häst som alltid gör sitt bästa, så hur ska han någonsin kunna bli det?
Vår attityd avgör hur framgångsrik vår kommunikation med hästen blir, eftersom vår attityd undermedvetet avgör vilka hjälper vi använder och hur vi använder dom. Om vi har förväntar oss att vår häst är världens bästa, en riktig grand prix häst, så kommer våra hjälper antagligen utgå från detta. Om vi däremot utgår från att vår häst är lat och inte kommer svara våra hjälper, så tja det säger sig kanske självt vilken grad av hjälper vi kommer utgå ifrån då.

Vi måste alltså träna på vår attityd och vårt sätt att tänka i träningen för att hjälpa oss själva att hjälpa hästen. För att vad vi tänker och hur vi tänker det, sätter sig omedvetet i hur vi använder vår kropp och därmed hur vi använder våra hjälper. Hjärngympa är alltså the shit för vår framgång i ridningen!

“The problem isn’t the problem, the problem is your attitude towards the problem”

Problem, or project as a good friend of mine calls it, is a pretty ‘charged’ word. Because when you hear the word ‘problem’, what feelings do you get? When you think about the famous setting “Houston we have a problem” what or which feelings do you associate it with? Let us instead take the word ‘project’, what feelings does that word bring you? If the sentence whould have been “Houston we have a project” instead (okey bad example maybe, since this was such a serious incident, but let us play with the idea anyway) how do you feel now? In both cases we´re talking about the same thing, the only difference is one word. With one word we have however changed our attitude.
My favorite quote since quite a while is “the problem is not the problem, the problem is your attitude towards the problem”. If we think back to situations that at the time were big problems, but when thinking about it today, wasn’t quite so bad… we realize how problems mostly is a question about attitude.

In my profession as an instructor I meet alot of different carriages, but one thing they all have in common, 99% of them have some kind of problem. For example “we have problems with the tölt, he’s so pacy” my answer to that usually is “oh so you have potential to develope in tölt, isn’t that awesome!” With that said, most riders laughs and sighs with relief, because doesn’t it sound nice that you have “potetial for development”?

Having the right attitude is key, not least for the sake of our horses wellfare. Do you know why? Because our attitude towards training and our horses, will decide HOW we train our horses. Let me explain this by an example. Let me describe a horse for you, let’s say the horses name is Fjalar. Fjalar is lazy, we’re talking sloth-lazy like his legs are as heavy as lead, he.does.not.want.to.go.forward… His tölt is pacy, the trott is hardly trott and it doesn’t matter what the rider does, he just doesn’t care. Do you know the feeling? Do you almost feel the frustration? If your answer is yes, then my next question is: would you mount Fjalar with a positive attitude? Would you mount him and expect a super-sensitive horse that always tries his best? Probably not right… since our attitude towards him already is quite negative. The danger with this attitude is that we probably won’t offer Fjalar the smallest aids, we won’t offer him to be sensetive, so how could he ever become it?
Our attitude will decide how successful our communication with the horse will be, since our attitude unconsciously will decide what aids we use, and how we use them. If we expect our horse to be the best, a real grand prix horse, then we’ll most likely give the smallest/lightest aids possible. If we expect our horse to be lazy and won’t answer our aids, well then it’s quite obvious what kind of aids our communication will be based on.

Conclusion: we have to practise our attitude and way of thinking in the training, in order to help ourself help the horse. Because what we think and how we’re thinking, will unconsciously have an effect on how we use our body and therefore also how we use our aids. Brain-gymnastics is in other words the shit for success in riding!