+3548539763 info@deniseweber.se

Introduktion

Hästen är ett djur som vandrat på vår jord i flera miljoner års tid, långt innan människan, Homo sapiens, existerade. Från att först ha varit ett litet hundliknande djur, har han utvecklats till en stor och skicklig atlet. Dagens stora variation på utseende och storlek, är dock till mestadels resultat av många års domesticering och avlande av hästen.

Denna uppsats kommer beskriva hur hästen har utvecklats utseendemässigt, parallellt med klimatutvecklingen under de olika tidsepokerna. Ämnet är avgränsat till tidsepoken Eocen, Pliocen och Pleistocen, det vill säga begynnelsen, den näst sista och sista epoken innan nutid. I fokus är hästdjuren Hyracotherium, Pliohippus och Dinohippus som kom till att utvecklas till Equus.

Hästens systematik

Inom biologi och zoologi använder man sig av systematik för att gruppera alla levande organismer. De är grupperade utifrån uppbyggnad och likheter i sammansättningen. Det var på 1800-talet svenske vetenskapsmannen Carl von Linné först införde detta system för att identifiera olika arter och vi använder detta system än idag. Han gav alla arter två namn – det första namnet uttrycker vilket släkte arten tillhör och det andra, artepitet, är satt samman med släktnamnet. Tillsammans namnger och identifierar dessa termer arterna. Exempel: Homo sapiens, där Homo betyder “människa” och sapiens som är epitet till namnet Homo, betyder “vis, tänkande” (Hermelin, (u.å); Warell, (u.å); Bennett, 2008; Mills & Nankervis, 1999, s. 37).

Rike – Djur Gemensamt för alla djur är att de har en celluppbyggnad som skiljer sig från till exempel svampar, växter och mikroorganismer.

Stam – Ryggsträngsdjur (Chordata) Under någon period i livet får ryggsträngsdjur sin rygg förstärkt av en ryggsträng. Djur som maskar, insekter och svampdjur tillhör därför inte denna kategori.

Klass – Däggdjur Är de djur som inte lägger ägg, utan fostret utvecklas i moderns livmoder och där modern producerar mjölk. De flesta däggdjur har även hår/päls. Fåglar och reptiler tillhör till exempel kategorin däggdjur.

Ordning – Uddatåiga hovdjur (Perissodactyla) Till denna grupp tillhör däggdjur med udda antal tår, som har hovar.

Familj – Hästdjur (Equidae) Olika sorters zebror, åsnor, mul-djur, samt olika hästraser tillhör denna kategori.

Släkte – Hästar (Equus) En del vill mena att åsnor och mul-djur inte hör till samma släkte som hästen, att hästen är närmare besläktad zebran och den utrotade quaggan. Andra vill mena att alla dessa arter tillhör samma släkte.

Art – Equus ferus caballus (tamhästen) Vildhästen heter Equus ferus och underarten tamhäst heter Equus ferus caballus. Arten Equus ferus caballus innefattar alla olika hästraser (tamhästar). Individer av samma art kan föröka sig och få fertila avkommor (Mills & Nankervis, 1999, s. 37).

 

Equidae under Eocen, Pliocen och Pleistocen


Hyracotherium

För cirka 60-34 miljoner år sedan under tidsepoken Eocen levde förfadern till dagens Equus. Den förste i familjen Equidae var Hyracotherium, även känd som Eohippus som betyder “dawn horse”, levde under den tidigare delen av Eocen utbredd mestadels i Nordamerika men nådde även västra Europa. Fossila fynd har även gjorts i Tyskland och sydvästra Amerika. Detta djur var litet och sägs ha varit hundliknande till utseendet. Den hade korta ben och båg-formad rygg, den hade lång svans, kort nacke och ansikte. Ögonen var placerade relativt mitt på skallen, olikt från hur de är placerade på nutidens hästar. Den var cirka trettio centimeter hög och vägde troligen omkring 10-20 kg. Karaktäristiskt för Hyracotherium var att den hade fyra tår på framfötterna och tre tår på bakfötterna, varje tå hade en trampdyna liknande de hundarna har, men det som skiljde den från hundtassar var att den hade små “hovar” på varje tå istället för klor. Skelettdelar i benen var separerade vilket gjorde det möjligt för Hyracotherium att rotera benen, på samma sätt som människan kan då han har Radius och Ulna i armarna som gör det möjligt att rotera armen samt Tibia och Fibula i benen som gör det möjligt att vrida benet. Dess ben var med andra ord flexibla och vridbara (Hunt, 1995; Olsen, 2003, s. 19; Evolution of the Horse Family, 1973, s. 144; Matthew, 1929, s. 155).

Den första i familjen Equidae hade liten skalle, hjärnan var liten och framförallt var frontalloben relativt liten. I frontalloben sitter rörelsecentrum som kontrollerar alla viljestyrda rörelser, att denna del var liten hos Hyracotherium antyder att den antagligen var relativt långsam och ointelligent. Tanduppsättningen bestod av tre inciviser, en canintand, fyra premolare och tre molarer till dess att “mala” med. Tandkronan på molarerna var kort och övre kanten av molarerna var dåligt utvecklade för att kunna mala, som antyder att deras diet mestadels bestod av frukt och att de var allätare (Mihlbachler, Rivals, Solounias & Semprebon, 2011; Hunt, 1995; Evolution of the Horse Family, 1973, s.144).

 

Bild 1. Skelettet av Hyracotherium      Bild 2. Hyracotherium

Summering: Den förste i familjen Equidae var ett litet hundliknande djur med fyra tår fram och tre i bak, med trampdynor på varje tå och “hovar” motsvarande hundens klor. Skelettdelarna i benen var inte än sammanfogade vilket medförde att de var flexibla och vridbara. Hyracotheriums tänder var anpassade för en mångsidig diet, främst bestående av frukt.

 

Pliohippus

För ungefär 7 miljoner år sedan under den Pliocena tidsepoken levde Pliohippus, första förekomsten var samt för cirka 15 miljoner år sedan i mitten av Miocena epoken. Detta hästdjur som liknade nutidens häst, levde precis som de flesta av sina föregångare, till stor del i Nordamerika och Eurasien. Till en början, i mitten av Miocen, hade detta hästdjur tre tår men gradvis utvecklades den till att inte längre ha sidotårna och kan därför klassas som det första hovdjuret. Pliohippus hade, till skillnad från Hyracotherium, höga tandkronor med starkt ytskikt, som tolererade det slitage en diet bestående av gräs innebar. De hade större skallar och hjärnor som var betydligt mer utvecklade, ögonen var nu placerade mer lateralt på huvudet som bidrog till ett vidare synfält. Skelettbenen i nedre delen av både fram- och bakbenen hade nu sammanfogats vilket medförde ett starkare och stabilare ben, som var bättre anpassat för att kunna löpa snabbare. Benens utveckling innebar att de inte längre kunde göra skarpa svängar i hög hastighet, däremot springa snabbare rakt fram (Mills & Nankervis, 1999, s.41-42; Hunt, 1995).

Till en början var det trott att Pliohippus var förfadern till dagens häst. Det finns dock evidens som motsäger denna teori då Pliohippus till exempel hade djupa ihåligheter, eller så kallade insjunkningar i skallen, vilket Equus däremot inte har. En annan faktor som skiljer dem åt är att Equus tänder är raka, varpå Pliohippus tänder i motsats var väldigt böjda. Det är med andra ord möjligt att anta att Equus och Pliohippus var nära besläktade, men att Pliohippus inte var förfadern. Pliohippus egenskaper tycks ha varit fördelaktiga, de spred sig och utvecklades senare till Dinohippus som var föregångare till Equus (Hunt, 1995; Mills & Nankervis, 1999, s.43).

Bild 3. Skelettet av Pliohippus        Bild 4. Skelett av Equus caballus

 

Dinohippus

Uppkommelsen av Dinohippus skedde för cirka 12 miljoner år sedan. Skelettuppbyggnad, dess tänder och skalle var slående lik Equus. Det är sannolikt att Dinohippus gav upphov till Equus, och det var även det mest vanliga hästdjuret i Nordamerika under Pliocena epoken. Denna häst blev så den första på den södra subkontinenten, i och med att Nordamerika och Sydamerika nu möttes (Hunt, 1995; Mills & Nankervis, 1999, s.43).


Bild 5. Dinohippus

Bild 6. Evolutionen av Equidae, från Hyracotherium till Equus

 

Klimat och omgivning

Under Eocena epoken var klimatet betydligt varmare än vad det är idag. För ungefär 55 miljoner år sedan i slutet av Paleocena-epoken inföll en global uppvärmning. Denna episod är benämnd som “Paleocene-Eocene Thermal Maximum” (PETM) (Higgins & Schrag, 2006, s. 524). Klimatet var varmare både i de tropiska och polara regionerna, Europa och Nordamerika hade ett relativt fuktigt klimat. Havsnivån under denna tid var låg, och detta skapade en landbro mellan Asien och Nordamerika via Berings sund, samt mellan Nordamerika och Europa via Grönland. Denna landbro kallades “DeGeer bron”. “Beringer bron” sträckte sig mellan Sibirien och Alaska (Brooks, 1928, s.24-25; World of Earth Science, 2003).

Efter PETM-perioden började klimatet att kallna. Vattentemperaturen sjönk på grund av att havet nu omringade polarisen som en följd av separation mellan “Australasia” och Antarktiskt. Kallare klimat ledde till att skogarna blev kallare och vegetationen bestod av både barr-och lövträd. För ungefär 25 miljoner år sen var klimatet fortfarande relativt varmt, men kallnade kontinuerligt, kallare klimat bidrog till mindre skog och mer gräsland. I takt med att klimatet kallnade bildas mer och mer gräsland, för cirka 7 miljoner år sedan under Pliocena perioden intar alla kontinenter den position de har idag. Glaciärerna blir större och klimatet kallare och torrare. Under den Pliocena eran, cirka 3 miljoner år sedan, var klimatet kallt. Det uppstod både recession och ökning av glaciärerna (Weaver, 2002; The Columbia Encyclopedia, 2014; World of Earth Science, 2003; Hall, 2002).

 

Slutsats

Sammanfattningsvis är det möjligt att dra en parallell mellan klimatförändringar och hästdjurets evolution. Den första inom familjen Equidae var Hyracotherium, som var liten och lätt vilket är fördelaktigt i ett varmare klimat. Under denna tid, den Eocena epoken, var största delen av landmassorna täckta av skog. Hyracotheriums ögon var placerade tämligen mitt på ansiktet och dess frontallob var tämligen liten vilket kan antyda på att det tidiga djuret inte hade många hot. Den levde skyddad i skogen. Tänderna var anpassade för lite slitage, vilket troligen gjorde dem välanpassade till en diet bestående av till exempel frukt. Att skelettbenen var separerade, det vill säga att Radius och Ulna samt Tibia och Fibula inte var sammanfogade, kan antyda att djuret inte hade något större behov av att kunna springa snabbt rakt fram. Den var istället flexibel och kunde ta skarpa svängar i högre hastighet (Hunt, 1995; Olsen, 2003, s. 19; Evolution of the Horse Family, 1973, s. 144; Matthew, 1929, s. 155).

Under tidsperioden Pliocen, då Pliohippus levde hade klimatet hunnit bli torrare, kallare och ytor av gräsland expanderade. Pliohippus var betydligt större än det första hästdjuret Hyracotherium, en utveckling som var fördelaktig i det kallare klimatet. Större storlek var även gynnsamt då det fanns fler rovdjur, de levde i ett öppet landskap där risken att bli sedd var stor. I takt med att landskapet blev mer öppet, blev det även mer fördelaktigt att ha en mer lateral synvidd, Pliohippus ögon var placerade mer lateralt på ansiktet. De som såg farorna i god tid hade större chans att överleva och föröka sig, varpå denna utveckling slagit igenom. Sammanfogade skelett i både fram-och bakben gjorde även Pliohippus till ett snabbare flyktdjur. Att leva i ett öppet landskap där det finns rovdjur som utgör ett hot, är det fördelaktigt att vara: stor, då större storlek minskar antalet rovdjur som utgör ett hot. Att ha ett mer lateralt synfält ökar chansen att upptäcka faror i tid, och att vara snabb när väl faror inträffar ökar chansen att överleva. Hjärnan hos detta djur var betydligt större än hos “ursprungsdjuret”, med en bättre utvecklad frontallob (Mills & Nankervis, 1999, s.41-42; Hunt, 1995). Dinohippus som mest troligt gav upphov till Equus, var också påfallande lik dagens häst (Hunt, 1995; Mills & Nankervis, 1999, s.43). Hästarna utvecklades i olika delar av världen, vilket gav upphov till den variation i utseende vi kan se än idag. Hästar som utvecklades i Centraleuropa i varmare och torrare klimat kom till bli hästar med en smäckrare kropp, mindre hovar och en mer konkav huvudform som bidrog till att göra inandningsluften fuktigare. Hästar som däremot utvecklades i ett kallare och fuktigare klimat, hade större och mer robust kropp, stora hovar och ett mer konvext huvud till dess att bidra med att värma luften innan den når lungorna (Mill & Nankervis, 1999, s. 46).

 

Källförteckning

Bennett, D.K. (2008). Introduction to Horse Evolution: Anatomical Characteristics. Kursmaterial från Ugla.

Brooks, C.E.P. (1929). Climate through the ages; a study of the climatic factors and their variations. New York: Dover Publications, s. 24-25.

Evolution of the Horse Family (1973). I Lieutenant, C., Hope, C.E.G., Jackson, G.N, The Encyclopedia of the Horse. (s. 144). London: Rainbird Reference Books Ltd.

Hall, B.E. (2002). Pleistocene. Animal Sciences. Hämtad 16 mars, 2015 från http://www.encyclopedia.com/doc/1G2-3400500279.html

Hermelin, O. (u.å). Homo sapiens. I Nationalencyklopedin. Hämtad 11 mars, 2015, från http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/homo-sapiens

Higgins, J.A., Schrag, D.P. (2006). Beyond methane: Towards a theory for the Paleocene–Eocene Thermal Maximum. Earth and Planetary Science Letters, 245 (2006), 523–537.

Hunt, K. (1995). Horse Evolution. Kursmaterial från Ugla.

Matthew, W.D. (1929). The Evolution of the Horse. A Record and Its Interpretation. The Quartely Review of Biology, 1 (2), 139-188.

Mihlbalcher, M.C., Rivals, F., Solunias, N., Semprebon, G.M. (2011). Dietary Change and Evolution of Horses in North America. Science, 331 (6021), 1178-1181.

Mills, D. & Nankervis, K. (1999). Equine Behaviour: Principles & Practice. Oxford: Blackwell Science Ltd, s. 37-46.

Olsen, S.L.(Ed). (2003). Horses through Time. Lanham: The Rowmen & Littlefield Publishing Group, Inc, s. 19.

The Columbia Encyclopedia, 6th ed. (2014). Miocene epoch. Hämtad 11 mars, 2015 från http://www.encyclopedia.com/doc/1E1-Miocenee.html

Warell, J. (u.å). Homo. I Nationalencyklopedin. Hämtad 11 mars, 2015, från http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/homo

Weaver, N. (2002).Oligocene. Animal Sciences. Hämtad 11 mars, 2015 från http://www.encyclopedia.com/doc/1G2-3400500248.html

World of Earth Science. (2003). Eocene Epoch. Hämtad. 16 mars, 2015 från http://www.encyclopedia.com/doc/1G2-3437800197.html

World of Earth Science. (2003). Pliocene Epoch. Hämtad 11 mars, 2015 från http://www.encyclopedia.com/doc/1G2-3437800476.html