+3548539763 info@deniseweber.se

“Det som inte dödar, det härdar” något vi hört tusen gånger, ändå har vi alla något som känns lite obehagligt att göra, något som vi är rädda för och det är okej! Låt oss ta några exempel:

”Att hålla tal, att åka på evenemang där man inte känner någon, att fråga om hjälp eller att säga nej.”

”Att rida ut ensam, att galoppera, att åka iväg med sin häst, att tävla eller att rida överhuvudtaget.”

”Min häst går inte över en speciell bro, min häst är rädd för pisken eller min häst vill inte gå på transporten.”

Alla har vi vår komfortzon, både som ”vanliga personer” och som ryttare. Våra hästar har också komfortzoner. Om ni tänker er livet som en piltavla, där bullseye (gröna cirkeln) är komfortzonen och så har vi nästa område (blå cirkel) som är situationer där vi är lite obekväma, situationer som vi gärna undviker om vi kan. Det kan t.ex. vara att hålla tal på vännens bröllop, att rida ut ensam eller att skippa att rida med pisk för att hästen är så rädd och blir så spänd… Till sist har vi området som är livsfarligt (röda cirkeln), i detta område kan panikkänsla uppstå.

När jag undervisar jobbar jag både med ryttarens och hästens komfortzon, jag påpekar ofta att det är viktigt att vi tar våra hästar utanför komfortzonen för att göra denna cirkel större, alltså göra komfortzonen större (t.ex. att vänja hästen vid pisken, att pisken helt enkelt är en förlängning av vår arm eller av vår skänkel). Vi får dock inte ta ut hästen i det röda området, då en häst som är rädd eller snarare i ren panik, inte kan lära. Om ni tittar på piltavlan till vänster, så är mitten/komfortzonen mindre än den till höger. Genom att vänja våra hästar vid diverse saker (pisken, transporten o.s.v.) kan vi alltså göra denna komfortzon större. Det ända sättet att utöka våran och hästens komfortzon är alltså genom att utsätta oss för situationer där vi är obekväma och lite rädda.

Att vara rädd är naturligt och det är en del av livet! För oss människor handlar det oftat om kontroll, vi vill inte tappa kontrollen. Vi tar ett till exempel: du ska hålla tal och det är bara några minuter tills du ska ställa dig framför din publik. Hjärtat bultar, du mår lite illa och känner dig torr i munnen. Det känns väldigt frestande att ställa in och åka hem… Eller som ryttare att du ska rida ut, du står ute på stallplanen med ridhuset endast några meter bort, det är så frestande att säga ”äsch jag kan rida ut imorgon istället”. MEN denna situation/plats, på gränsen av din komfortzon, är var du har möjlighet att växa som mest som människa! Rädslan du går igenom när du går till gränsen på cirkeln kommer vara det som i sin tur utökar komfortzonen och tillåter dig att växa. Att ständigt röra sig närmare det vi vill motstå, istället för att försöka fly från det, kommer ge oss bättre självförtroende att möta och hantera fler rädslor.

Jag är också rädd för jag är, precis som du, en människa. Senast igår stod jag på gränsen i min komfortzon då jag skulle tävla, dels på en häst som aldrig tävlat förut men som är rätt så lugn och cool, och dels på en häst som har tävlingsvana men som kan köra taktiken ”fullt ös medvetslös”… Detta var en liten tävling, årets första för mig, och jag bestämde mig för att ta dessa två för att träna. Övningen dagen före tävling, häst nr 1 var riktigt fin och det kändes bra! Häst nr 2 sprang…och hon sprang, och så sprang hon lite till. Jag tog ett lättare pass på morgonen på tävlingsdagen med häst nr 2, och hon sprang fortfarande! Tror ni jag var lugn och kände mig sugen på att åka iväg på tävling samma kväll, där ALLA inom hästsporten i detta område skulle vara? Tror ni jag kände att självförtroendet var på topp? –Nej jag ville helst bara stryka mig och satsa på att coacha min medarbetare och tävla en häst istället… det var som två personer inom mig som slogs, den ena sa ”stryk dig, åk inte dit bara för att rida en häst som sticker, hur ser det egentligen ut om du som Hólarutbildad ryttare/tränare/instruktör gör bort dig totalt!?” medans den andra rösten sa ”Denise, du bestämde från början att du skulle åka BARA för att ta reda på hur hon är i en tävlingssituation. Du ska träna, checka läget, skit samma hur det går!” Så vad gjorde jag? Jo jag åkte, jag tävlade och hon sprang som en tok med mig. Hur kändes det? Förjävligt att hon va som hon va, men såå jäkla skönt att jag faktiskt gjorde det! Nu är det gjort..jag föll platt på ansiktet och är erfarenhet rikare. Däremot tog vi hem en finalplats min lilla rookie och jag, vilket kom helt oväntat men som självklart gjorde hela tävlingsupplevelsen ännu roligare! Målet var inte att vinna något, inte denna gång…Målet var att träna på att tävla, att samla erfarenhet. Vilket vi gjorde.

Det är en konst att vara rädd men att göra det ändå! Det må vara en klyscha, men ”det som inte dödar, det härdar.”

Trots att hon inte var fin igår, så vet vi att vi kan. Övning skapar mästaren!